HOLA!

Här sitter jag fast jag egentligen borde gå in i duschen och börja göra mig redo för den bästa dagen i mitt liv, haha Nu undrar ni väl vad detta kan vara för dag? Inget speciellt för er, men för mig är detta första dagen på ett nytt liv.

Det hoppas jag åtminstone.

Man kan så lätt tänka tillbaka och hamna i gamla moods, men jag är så trött på att känna sig illa till mods, jag är så trött på att tänka tillbaka och minnas att man mått dåligt, Men hur jäkla lätt är det att låta bli?

Jag ser inte mig som en ledsen människa, mer som en solstråle som sprider glädje och den tjejen vill jag verkligen vara.

För det finns inge bättre än att skratta eller hur!!??

Men man brukar säga att bakom varenda skratt döljer sig något

i mitt fall döljer sig en sjukdom som ofta påminner mig om livet och kan göra mig ledsen.

När man inte är som alla andra, så svider det lite extra ibland.

Men som sagt efter 2012 karusell med Hypertyreos Graves, är jag fast besluten på att må bra igen och inte falla tillbaka på något vis och även om framtiden är ovis och inte helt uppenbar så lever jag för nuet, jag lever idag!

Det som komma skall får jag ta då

Jag har satt upp drömmar och mål inför 2014 men kommer på mig själv med att nämna "om jag är frisk då vill säga" Men varför ska sjukdomen stoppa mig? Och hur länge ska den få leva inom mig?

Jag vet vad jag vill och jag ska tid en dag.

Hur som helst, detta år kommer inte bli något likt förra året, detta år ska jag leva livet, gör allt jag vill, hur jag vill när jag vill, låta bli killar och inte blir kär, absolut inge förhållande, jag vill vara fri, fri som en fjäril och flyga hit o dit.

Jag vill bra ha med mig själv och mina nära vänner att göra, och familjen!

Jag ser framtiden, lycka och glada dagar :)

'

KRAM!

Om alla människor stannade upp och tog sig en överblick på sig själva vad skulle ni hitta då?

Jag ser mig själv, försöker förstå mig själv, varenda tanke och känsla vill jag förstå.

Psykologi så jävla intressant.

Jag ser mig själv men även en bild som jag målar upp för mig själv, som en fasad så jag lurar mig själv att allting är bra, jag lurar även er i min omgivning men det har jag väl inte avslöjat nu?

Jag är en mycket glad person men med mycket känslor och händelser i bagaget vilket på något vis ger mig rätt till att ha dagar då jag är ledsen och mår dåligt, Om man kan erkänna att psyket inte är stabilt är man inte stark då?

Jag förnekar inte att jag mår dåligt och att jag gått in i väggen, Att jag har en massa känslor och ett svängigt humör.

Jag mår bra i flera dagar till att bara gråta en hel dag och då är känslorna överväldiga, det går inte att sätta fingret på vad som gör så himla ont dessa dagar för att det är så mycket smått som bubblar upp till ytan.

Men ingen människa ska vara rädd för att visa att man mår dåligt, Jag kommer aldrig låta en annan människa säga till mig att jag inte får må dåligt, för det får jag och det är en människas rättighet.

MEN mår man dåligt så måste man fundera på vad det är och ta till hjälp om man behöver för sällan blir det bra av att bara sitta på sin rumpa och lipa, tro att någon annan ska komma och rädda en?

Så fugnerar det inte, Jag vet att jag mår jätte dåligt visa dagar och att jag har saker att reda ut inombords

det gör inte mig till en konstig männsika, för nästan alla människor har något i bagaget dem vill reda ut.

Det verkar som att jag får någon dag i månaden som jag inte känner mig glad,  är ängslig och skulle vilja gråta hela dagen, men idag håller jag tillbaka, försöker att inte tänka så värst mycket, även om mina tankar går tillbaka till en tid som jag igår skulle säga att jag inte saknar men idag helt plötsliigt saknar?!

Jag hatar att förlora människor som står mig nära, det värsta som finns, när en människa gett mig något bra då vill jag föralltid ge tillbaka men när en människa ger mig något dåligt kan jag krypa in i mig själv och säga aldrig mer men på något vis övervinner min känsliga omtänksama sida och vill skrika kom tillbaka igen.

MÄNNISKOR! man kan bli tokig på oss.

Jag vet knappt själv vad jag svamlat om här, det här med att skriva är inge vidare för mig.

Jag kämpar på, jag gråter vart annat på grund av denna sjukdom, det känns som att min ledsamhet har blivit starkare, antar att det började i somras, när jag gick in i väggen, fyfan så hemskt, vill inte vara med om det igen, att må så dåligt som jag gjorde, Jag var för trött för att orka göra något vilket resulterade i att jag gick ner mig psykiskt, och all tjafs med vc och sjukan tog krafterna ur mig, det var helt enkelt ingen som förstod, tills jag hittade forum om sjukdomen, Är medlem på vi med sköldkörtelsjukdomar på fb och vi med Graves sjukdom, så himla bäst, fast jag orkar inte skriva så mycket där heller, just nu står det still och jag håller mig borta från sjukvård och vc för det får mig att må mer skit.

Men den 14 januari är en spec dag för mig, har bestämt att jag ska ta med mig min mamma till återbesöket, som stöd och för att hon ska förstå sjukdomen också, har kommit till en punkt där jag inte orkar vara ensam i detta, har tidigare gått själv me minns bara hälften av vad som sägs, ibland inget alls, så ett tips till er om ni insjuknar i samma/liknande sjukdom ta med någon som kan vara ett stöd.

Och för guds skull va med personer som vill dig väl, inte med personer som vill dig illa eller som inte ställer upp för dig till 100 procent och acceptera att du är inte som alla andra vid detta sjukdoms tillstånd.

Jag tror att läkaren dock kommer säga att jag ska fortsätta behandlingen, och jag är inne på att fullfölja det helt så jag blir av med skiten, ett allternativ var att jag skulle kunna avbryta nu men varför tänker jag,

jag mår bättre och jag känner mig lite piggare, men det varierar ju, jag klarar av att jobba långa stå pass nu, vilket jag inte gjorde förut i kassan, de gjorde så förbannat ont i fötter och ben, jag förstod ganska snabbt att det var jag o sjukdomen eftersom alla andra klara de galant och jag är yngre än dem, mm det känns haha, men jag jobbade mest kväll så det gick bra tillslut :) skönt när man märker förändring.

Men men nu måste jag ner på stan o shoppa lite på rean.. tjoho

vill så gärna berätta hur livet ser ut i mina ögon, hur världen känns med graves sjukdom.

Men så fort jag vill skriva känner jag att jag inte är nöjd med bloggen, man vill ha en härligt snygg design eller hur, något eget som utstrålar mig liksom, men det ska vara så jävla komplicerat.

Mitt liv rullar på, har fått göra lite ändringar i livet så att jag bara tänker på mig själv och så, det känns bäst så, man orkar inte ta mycket, speciellt inte psykiskt, men jag känner mig så himla stark fast ändå så himla svag, eftersom att minsta lilla verkar kunna få mig ur gungning.

När jag fick diagnosen tänkte jag "men detta tar jag mig igenom lätt" men jag visste inte alls vad denna sjukdom skulle komma och göra med mig, att läkaren sa till mig att jag skulle kunna få många tankar och så vidare, yeah jag förstår det nu, Eftersom att behandlingstiden är så pass lång 1,5 år och ingen vet om man blir frisk då, kan fortsätta i flera år, Du ska äta totalt sju tabletter om dagen i ett och ett halvt år, Jag känner mig bereonde av tabletterna samtidigt som jag lätt glömmer bort två av dessa tabletter om dagen, tankspridd är bara förnamnet, hur ska man hålla koll?

Mina första månader in i behandlingen knäckte mig nästan helt, jag har aldrig varit allergisk mot läkemedel eller någonting alls, Samtidigt som jag var mitt uppe i en flytt så blev för det första allergisk mot läkemedlet thacapzol som jag tog 6 tabletter om dagen av, utslag prydde hela kroppen och det kliande något så otroligt, pratade med 1177 ganska mycket under denna tid, ingen förstod, inte ens jag förstod, men det var en allergisk reaktioin som man kan få, i panik fick jag ta mig till VC som gav mig tabletter som gjorde mig lite extra trött, helt sinnes, jag hade flyttstädningen kvar, förstår ni min panik? inte råd att anlita städfirma inte på så kort varsel, Medans jag blev sängliggandes både psykiskt och fysiskt nedbruten fick mina fina vänner och min familj slita in i det sista, jag vet inte hur jag ska tacka dem för det.

Jag fick byta medecin till Tiotil som jag också skulle ta 6 tabletter av men efter en vecka blev jag orörlig, Jag kunde inte röra armar och till slut satte det sig i bennen, Det börja med att jag inte kunde vända mig i sängen, inte ta mig upp heller för smärtan var outhärdig, jag bara grät, trodde att jag som 23 år skulle bli orörlig för evigt.

Jag minns morgonen tror att det var en torsdag, jag hade kvällen innan stängt på jobbet, jag kände hur ont jag hade då, kunde in bära lådor eller knappt ut min väska och påse ur bilen, Jag grät hela den kvällen, ringde i panik till 1177 so inte förstod något medans jag var hysterisk och förklarade att jag inte ens kunde sträcka upp handen för att ta en kaffekopp ur skåpet, Jag försökte förklara om min sjukdom, men som jag nämnt nästan inga har erfarenhet av sjukdomen i sjukvården så alla ser ut som frågetecken, Hon sa att jag nog hade en influensa på gång trots att jag sa att jag äter tabletter som kan ge ledverk vad ska jag göra, Ibland när man är hysterisk sjuk och inte kan tänka klart så vill man bara att dem ska tala om för än att ring 112 eller vi skickar ambulans, eller uppsök akut på en gång, eller vila bort det, eller något, ni förstår? som när dem först upptäckte sjukdomen och jag förmodligen hade en puls på nästan 200 i vilo läge (nästan vet inte exakt) då sa dem bara vi skickar en ambulans som får ta ekg på dig så ligg kvar och vila. men inte nu, nu hade jag influensa? :S

Jaja, Jag gick och la mig, vakna på natten och allt var ännu värre, när jag väl kom upp ur sängen det gjorde så ont önskar inte den smärtan till någon, Då fick jag ha mina tubhalsdukar som stöd för armarna, den ena gjode ondare än den andra, men kunde inte ha armarna raka, dem var tvungna att va viland med stöd, satt i soffan till slut och väntade på att mor skulle vakna hon börjar jobba halv åtta, Jag hade bestämt mig för att akuten skulle få hjälpa mig..tänkte att jag skulle fan utnyttja frikortet till fullo... =)

väl på akuten, grät jag av smärta, till slut fick jag ett eget rum att vänta i, kan ni tänka er, där hade dem lite empati, skickades på röntgen och tillslut kom en doktor som sa att jag var arbetskadad och behövde sjukgymnast, say what? detta kom plötsligt, jag har haft problem med nacken och den smärtan är inte hälften som denna orörliga smärta är, SUCK nåväl fick gå hem tillslut utan värktabletter ingenting, på vägen hem ringer dem mig och säger att dem kommit på min smärta Din medecin TIOTIL kan ge ledverk och vi tror att du har det. DUKTIG AV ER DOKTORER!

minns inte mer vad som hände sen, gick hem och vila, var sjukt beroende av andra så vänner och familj kom och stötta mig till 100 så himla fint gjort, tillslut började den intensiva smärta avta, fick inte sluta med medecinen för läkaren, men börjad sagta sträcka och träna lite på lederna och efter en och en halv vecka såg jag mig som fri från smärtan, känslan var underbar, jag är så glad att slippa den.

Under denna tid var jag uppe i 13 tabletter om dagen, det var värktabletter tabletter mot eksemen osv.. helt sinnes...

Men min resa slutade inte där.. men det får jag förklara en annan gång för er =)

Kram

Kan inte skilja på om denna dator är bra eller dålig

när jag skriver så kommer endel bokstäver inte med ens

och ja den klickar till i hårdisken när den tänker

tror inte att en helt ny dator skall göra allt detta?

pss, ska gå tillbaka med skiten, jävla skit!

Vaknade på fel sida!

Jag saknar att bli väckt av mina fina katter, varför har dem slutat väcka mig? Tuffis som alltid kryper under täcket och ska gosa, lillen som ska hoppa på tuffis ovanförtäcket och jag som hopplöst försöker sova vidare, tänk att man kan sakna det, Nej idag fick jag flyga upp i soffan och pussa mina små bebisar godmorgon, drömde att jag var tvingad att ge bort lillen mot en ful omysig läderhund, jag var så ledsen, lillen har kommit rakt in i mitt hjärta och jag skulle aldrig kunna byta bort henne, hon är så fin, påminner om tuffis mor, som är min ängel för alltid, aldrig älskat och haft så mycket kärlek till en katt som åt tuffis mor.

Men så kan det bli med dessa små söta pälsänglar vi har :)

Jag vaknade nog lite fel, känner stress, denna blogg är cp, vill ha ny blogg, en bättre blogg, en bra dator som det går att skriva på, gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!

Ska ta upp blogg.se har två bloggar ligger där och väntar på mig, måste bara göra om designen men sörru det kan jag med rätt dator program så :)

Vill att blåtanden på datorn ska fungera så jag kan få in bilder från telefonen, vore liksom roligt, eller hur? pissliv!

Känner mig jätte butter, kanske för att jag började tänka på sjukdomen igår kväll, sitter och pratar och förmedlar mina upplevelser med andra som insjuknar, ja ni det är bra komplicerat.

Och när faaa-aan ska min läkare ringa mig ?

Jag vill må bra, har inte känt mig trött på ett tag hoho?

eller trött är jag hela tiden men inte haft några attacker

så ge mig ett slut på denna sjukdom.

Jag är så less på denna sjukdom

ska gå ut i snön idag och försöka bli glad

leka med systers söta son en sväng

Fuck this sickness

hejdå

Man ska tydligen vara snäll och glad

oavsett hur mycket skit och otrevlighet man får ta.

Bara så att ni vet det.

idag är en riktigt bra dag för lönen landar på kontot och allt känns bra, pengar underlättar vardagen och gör att man känner sig bra, man kan inte köpa lycka med pengar men sörru det kan man, iafall jag, menar utan pengar är jag ju inte glad, men med pengar är jag asglad, någon bitter jäkel som kom på det där uttrycket.

Så lönefredag, lönehelg och alla är glada och trevlig? Nå jag vet iafall att jag kommer att vara det oavsett hur folk är, jag känner att jag vill vara glad idag då kommer jag vara det, hoppas jag, men det är lätt att få mig ledsen så det kan ju vända lika fort dock, endel gillar ju att vara otrevlig och elak, isch!

Men sen ska man inte låta små saker och otrevligheter påverka ens liv, men når man ömma punkter då blir det lätt så, Jag är expert på att bli lite känslig och ta åt mig av små saker, men dem är ju för mig stora, man måste tänka på det. Förstår inte personer som är så instängda i sig själva att dem inte kan sätta sig in i andras situationer och för en sekund eller två se hur dem känner sig av saker dem själva gör? invecklat, men jag har den förmågan kanske just därför jag klassas som en för snäll person ?

Men hur ska man hantera arga personer?

Jag vet att jag brukar le väldigt mycket, skratta och skoja till det, för att det är kul, och jag har märkt att med leende och skratt så kan man få en väldigt arg person att le tillbaka, det funkar om man vill, Vi ska sprida leenden och skratt tycker jag. Man kan ju förgylla en människas dag genom att ge dem ett leende :) SO KEEP ON SMILING!

Så jag hoppas att jag möter glada människor idag, för jag planerar att vara glad, sitter och tänker på min sjukdom, jag är lite exsalterad (stavas)? över att det snart är december och då ska jag träffa läkaren för kontroll av min sjukdom, han har ju nämnt att jag kanske får avbryta behandlingen tidigare pga min trötthet. Men samtidigt vet jag inte om det är så himla bra? kanske är mer risk för årefall! Nåja man får hoppas och tro :)

Skulle va skönt att få det i julklapp!

Ciao/Be happy /Sofia

Hej på er !

Nu var det ett tag sedan som jag skrev här, har haft datorproblem och att uppdatera via telefonen var helt hopplöst, uh vet inte hur många inlägg som jag skrev som sedan raderades.. ggrrr...arg!

Men jag gick och köpte mig en tidig julklapp en ny dator, är skitglad över den, för jag älskar att skriva och så, kanske inte blogg, jag skriver jätte många dikter, det är så himla kul, diktar olika situationer och skriver fina texter om vänskap kärlek och ja allt, kommer lägga upp några här :)

Med sjukdomen går det som vanligt upp och ner, har konstaterat att jag inte är mig själv riktigt har sådana enorma humörsvängningar så jag ibland blir galet arg och i perioder gråter jag bara för allt sedan är jag glad några dagar sedan går det om och om igen, föredrar att vara glad det känns ju bäst men men i min värld så går det inte alltid.

Det Negativa: är att läkaren tog prover på binjurarna och det låg lite högre än normalt vilket förklarar hur jag varit lite iafall enligt mig, det är absolut inte bra om binjurarna börjar krångla, man klarar inte stress, blir trött, aptitlös eller ökad aptit och viktnedgång har jag läst, dåligt minne osv, men fick ta ett prov som jag inte minns namnet på, man tog en tablett dagen innan och prover tidigt på morgonen, dem proverna visade bra och läkaren talade om för mig att jag måste varit stressad den morgonen jag tog förra proverna, men vet ni va det var jag inte, men som att han bryr sig? svar nej det gör han inte, han hitta bara en enkel förklaring för att lösa patientens problem, det är så det fungerar på sjukan, det har jag konstaterat och många andra också. Den morgonen var jag så trött trots bra sömn, jag var så trött att jag bara ville sova, jag var som i dvala, jag reagerade inte ens när sjuksköterskan prata med mig för jag kommer ihåg hur jag hamna i min egna trötta värld och hon pratade med mig, men jag hörde inte, min reaktionsförmåga var borta av trötthet, tillslut fick jag fram ett va? och hon tittade konstigt på mig så jag började le och bad om ursäkt och sa att jag var trött, jag vet att hon minns det för en gång efter kom jag dit och hon titta jätte konstigt på mig och sa det var mig du hade sist som sjuksköterska....? jaa.. och så fråga hon hur mår du?.. ja va ska man säga ibland märker sjuksköterskorna mer, och dem borde fan också skriva en notis om hur patienten beteer sig eller hur? olyckligtvis har  inte min läkare fått uppleva mig sådär trött.

Det positiva : som jag ser fram emot men försöker att låta bli för mycket är att jag i december ska tillbaka på en kontroll av mig och se hur prover ser ut och hur jag mår för att se om vi kan avbryta min behandling i början av 2013 istället för i augusti nästa år :) det låter så positivt, här om dagen tänkte jag wow jag får i julklapp att jag bli frisk kanske, förstå vilken lycka :D men jag tror inte det blir så, man vill inte hoppas för mycket haha.

Livet är tufft det är det verkligen, och jag har som sagt va försökt leva mitt gamla liv men det går inte längre, jag måste acceptera det, jag är en annan person men hoppas på att bli pigg glad och sprallig igen :)

folk ser inte mig som sjuk, och nämner jag det säger dem eh du blir frisk, men det vet inte du inte jag inte läkaren ingen, we just have to deal with it !

Hoppas alla mår bra ! för stunden mår jag bra :) Kram på er !  

Ja Jag är bara inte som andra, kan inte prestera det ni gör, jag måste luta mig bakåt, övertyga min hjärna om att det blir bättre, jag måste sitta här som ett frågetecken när min kropp utlöser massa konstigheter som kopplas till min sjukdom. Att jag inte orkar är min vardag att jag är trött hela tiden får jag leva med. Att mina tankar är många, att jag känner att jag tappar mig själv på vägen till att bli frisk. Jag måste prata med doktorer som inte förstår för att min läkare är svår att nå, att jag själv missförstår mig själv och försöker få folk omkring att förstå men oftast tror alla att jag snart är frisk. Jag gjorde ett tappert försök i helgen o levde precis som innan jag blev sjuk, trots att jag kände alla signaler o att kroppen skrek "lägg dig ner o sov" hur hjärtat slog och magen svullna upp o våger av trötthet körde över mig, så blunda jag och sa för mig själv, jag sitter ju bara still på en krog med glada Goa vänner jag Tänker stå ut, jag vill inte bara sitta ner och låta livet gå förbi mig. Har gjort det så länge nu, jag saknar mitt liv, de jag levde innan, jag saknar vänner o bekanta som jag inte sett och förlorat på vägen. Jag saknar att känna att jag kan springa iväg på en galen fest, att jag kan springa iväg till en vän, att jag kan känna att fan jag orkar vad ska vi göra? Men istället måste jag säga jag orkar inte jag har redan hållt igång idag och måste vila mig, för att sedan i slutänden bli ledsen över de beslutet. Denna sjukdom påverkar så mycket och jag vet att jag inte är ensam med denna sjukdom nu och att prata med andra som har den ger mig styrka att fortsätta. Vill ha mitt liv tillbaka nu inte om ett år :( a

Endel förstår andra inte, jag vill vara som er jag försökte det gick inte, endel förstår inte alls, jag börjat tvivla på att bli frisk, många blir ju inte det?

Jag måste finna mig i denna fysiska sjukdom, vill inte bli utpekad som någon sjuk människa, men jag ger upp jag är sjuk i en fysisk hemsk sjukdom som inte syns så och som läkarna inte förstår.